Känner mig uppgiven på något vis. Tråkig, ensam och obekväm. Vet inte om det beror på tiden på dygnet eller något annat. Gissar dock på att det är för att klockan är halv två på söndagsmorgonen. Den tiden på dygnet då minsta lilla rörelse utförd av en annan mänska får en att vilja skrika till och slå någon på käften, fast man i själva verket är för trött och i mitt fall, mår så skit, att man inte orkar eller vill säga något över huvud taget. Blir alltid sån här när jag är uppe för länge utan sällskap. Jag kommer på en massa saker jag vill ha gjort, helst nu direkt men det orkar jag inte, utan jag tänker att jag kan göra allting imorgon istället. Fara till stallet tidigt, hinna läsa på prov, rita, måla, sticka. Och ovanpå allt gå i tid till sängs.
Så blir det aldrig.
Istället kommer jag att fastna framför datorn till halv tre, slöa iväg mig till stallet, sedan sitta framför datorn till sju på kvällen och efter det bläddra igenom geografiboken. Usch, fy vad jag hatar det. Varje gång planerar jag att gör saker i tid för att själv må bättre men alltid är jag för lat för att orka göra någonting. Lat, det är vad jag är. LAT.
Om jag skriver det tillräckligt ofta kanske det fastnar. LAT LAT LAT. Ellen, du är LAT. Gör något åt det! Lat och undflyende. Skjuter upp allting till sista sekund. Fy vad jag hatar det. Ibland hatar man sig själv.
.JPG)
En mycket originell och inspirerande bild på mig själv. Håll till godo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar