På vintern får jag alltid torra händer. Alltid, jag kan smörja in dem varje dag och de blir torra direkt. En sak som däremot inte ännu har hänt mig denna vinter är förfrusna händer. Då man, som jag, är ute mycket i kallt väder så förfryser man lätt händerna (derpigt formulerat, w/e). Jag minns förra och förrförra vintern då jag red ut på långa terrängturer i minus 20 grader. Vad man än satte på sina händer förfrös man dem, för att inte tala om fötterna. Tillslut blev man immun mot kylan. Fastän fötterna och händerna stelnade efter tjugo minuter så brydde man sig inte för man hade vid det laget blivit så van. Egentligen var inte ridturerna så långa, men de kändes väldigt långa för att det var så kallt och man egentligen bara ville hem igen MEN hästarna ska röras på i alla fall.
Tja, om jag inte förfrös händerna på riktigt i fjol så gjorde jag ett bra försök någon gång här i veckan. Jag var på väg hem från skolan, gåendes. Jag hade köpt en Kismet som jag gick och åt och hade därför inte vanten på den handen. När jag tittade på den såg jag att min hand var den lite lagom blåaktig. Skoj, tänkte jag, jag testar hur mycket jag kan frysa om den. Tyvärr blev den inte så kall som jag hade hoppats. Efter några minuter blev min hand långsamt varmare, säkert en sorts defensmekanism (eller något) mot att just det jag ville att skulle hända inte skulle ske. Det vill säga att min hand skulle ha blivit utan känsel eller något. Tråkigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar